HEJ!

ja, nu blev det såhär.
det här är också en helt öppen blogg. men på nåt vis känns det bättre med en ny.
och jag kommer förhoppningsvis inte skriva nånting som kan såra någon, men jag kan faktiskt inte lova. det här är mitt sätt att bearbeta saker i mitt liv. jag måste skriva ner det. och jag måste få några uppmuntrande ord då och då, eller nån som säger åt mig att skärpa till mig.
jag är inte bättre än nån annan, och jag är faktiskt inte sämre än nån annan heller, jag försöker mest överleva på lönen, försöker lära mina barn vara trevliga, snälla, godhjärtade, försöker lära dem rätt och fel. jag gör så gott jag kan.
jag försöker överleva utan att kunna leva på kärlek, men på nåt sätt gör jag det ändå, för herman är kärlek och han finns alltid. alltid alltid, och det gör mig trygg.
jag behövde visst säga det här.

IMORGON är det finaler. 100 meter häck och höjd.
tur man har tv på jobbet.

men då vet ni, var jag finns.

puss!