jag är en svag människa. men mänsklig. tror jag. alla kan misslyckas, och det finns flera chanser att sluta röka. mitt förhållande kanske inte får flera chanser.
inget är lätt, jag trodde såklart inte det skulle vara lätt att sluta, men jag trodde inte att lusten, orken till precis ALLT skulle försvinna. jag trodde inte att jag skulle sluta känna igen mig själv, att jag skulle bli en arg, ledsen, sur, bråkig människa. att jag hela tiden skulle behöva kämpa för att inte vara arg mot de jag älskar. hur förklarar man för de man älskar att livet är meningslöst utan att få röka.
jag är besviken på mig själv, men ändå inte förvånad.
om jag värd nåt som människa innan, så borde jag vara det nu också?
förlåt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar