AC/DC-pojken

för ett par kvällar sen började jag läsa den här bloggen. jag läste översta inlägget och några bakåt. men insåg att jag måste läsa ALLT. från början. det är en mamma som skriver om sin son som har ADHD. hon skriver på ett sätt som gör att man fastnar. bara det är ju fantastiskt, jag älskar att läsa när jag fastnar för HUR någon skriver. men det viktigaste är ju vad det står. VAD det handlar om, och det här är hjärtskärande, det gör ont i hela mig, jag gråter när jag läser, blir arg och frustrerad, ibland bara gapar jag av förvåning. visst har jag efter 5 år med skolbarn förstått att allt inte är som man önskar i skolan, men att det kan vara så illa, det vill man inte gärna tro.

(jag har haft tur med filips lärare. lite mindre tur med alvins, tycker jag.)

läs den här bloggen! från början! det är viktigt, även om du inte har egna barn, eller om du har barn som inte har några problem med nånting, så läs ändå!
tänk om man vetat sånt här, när man själv gick i skolan o skrattade åt dom i OBS-klassen.
tänk om alla kunde förstå att alla barn som gör tokiga saker inte är ouppfostrade, att deras föräldrar visst bryr sig, visst gör allt de kan, att alla inte har samma förutsättningar.