Vi har kramats av samma mamma

när mamma ringde och berättade blev jag så rädd. jag visste direkt att nåt hade hänt, nåt som inte var bra. jag är glad att det var mamma som ringde. om pappa hade ringt och sagt att det har hänt en sak, då hade jag varit säker på att det var nåt med mamma.
jag har nästan förlorat min mamma. hon har varit sekunder och milimetrar från att dö, och jag är så tacksam för att hon är nästan helt bra nu. att hon på nåt mirakulöst sätt vägrade ge upp, och kämpade sig tillbaka till oss, till där hon är nu. nästan återställd.

dagbok från 2004 02 27

natten mot söndag, kl 03.45 fick min mamma hjärnblödning.
pappa vaknade av en smäll i köket, och där låg hon på golvet medvetslös. han ringde ambulans på en gång, och på sjukhuset i gävle konstaterade dom att det var en väldigt stor hjärnblödning, mitt i hjärnan..
de skickade röntgenbilder till uppsala och de tyckte först att det inte var nån idé att ta emot henne där eftersom de inte trodde hon hade nån chans att klara sig, men läkaren i gävle var påstridig och hon fick komma dit.
pappa ringde mig vid 5-tiden. först förstod jag ingenting. sen rasade hela verkligheten samman. jag ringde petra och hon kom o var här med barnen så jag kunde åka med pappa och bror till uppsala. jag grät oavbrutet. pappa grät. peter grät.
vi visste ingenting då, om hon levde eller om hon hade dött på vägen. jag såg begravningen framför mig, försökte komma på hur jag skulle förklara för filip o alvin att deras mormor inte längre fanns. det var fruktansvärt.

när vi kom fram var mammas tillstånd lite bättre. de hade röntgat och tagit reda på vad som gått sönder. vi fick träffa henne. där låg hon i respirator med miljarder slangar överallt. hon var alldeles blek o såg stel ut. min varma, älskade mamma. mitt livs trygghet. så hjälplös.
hela söndagen var ett enda virrvarr av tårar och tankar och illamående och oro. på kvällen fick vi träffa en läkare som förklarade vad som hänt, vad de tänkte göra för att behandla och hon ritade o förklarade så bra. det hjälpte en massa. nu visste vi vad som skulle hända, att de skulle operera och stoppa blödningen.
så pappa och peter åkte hem, och jag sov hos min fina som bor i närheten. det var bra, jag kunde koppla bort det jobbigaste en liten stund. han höll om mig hela natten.

sedan har vi väntat och väntat och väntat och väntat. det är fortfarande kritiskt. men stabilt, det går åt rätt håll. de håller henne nedsövd så att kroppen och hjärnan får vila, det finns risk för fler blödningar i hjärnan och hon är för svag för att få vakna upp. ibland minskar de på sömnmedlet för att kolla hennes reflexer. hon kramar deras händer o rör på tårna.
ibland ser det ut som att hon vet att vi är där. vi pratar med henne om allt möjligt, fast det är svårt o veta vad man ska säga.
det är så overkligt allting, ofta tänker jag att jag ska ringa hem till mamma och berätta hur det går, innan jag kommer på att det är mamma som ligger där.
och allting är upp och ner. ingenting kan nånsin bli som förr. blödningen var så stor att chansen att hon ska bli nästan helt återställd är väldigt liten. men man kan inte veta än. vi bara väntar på att hon ska bli såpass stark att hon kan vakna.. vi bara hoppas att hon inte får fler blödningar.

jag längtar så efter att få krama henne, men jag kan bara hålla hennes hand försiktigt o tala om hur mycket jag älskar henne.



nu är ju min brors tillstånd inte alls lika som det var för mamma, men bara tanken på att det kunde ha gått så mycket mer illa gör mig alldeles iskall.
överdramatiserar jag? förlåt isåfall.